EDEN-konferensen 6-9 juni 2012, i Porto, Portugal, sträckte sig över 4 dagar och innehöll 47 forskningssessioner och workshops samt 3 plenary/keynotesessioner. Det var 350 registrerade deltagare från 43 olika länder. Konferensens övergripande tema var ”Open Learning Generations – Closing the gap from generation ’Y’ to the mature lifelong learners”, men de olika sessionerna rörde sig mellan så olika teman som EUs utbildningspolitik, OER, institutionella förändringar och appar till hermeneutik och teorier om skolväsende i vid mening. Det är inte helt givet vad som var den viktigaste behållningen av konferensen, där fanns mycket intressant. Nedan är ett par linjer, ett par riktningar, som jag personligen tyckte var spännande.
* * *
En intressant diskussion var den om skolväsendets (grund- såväl som högre utbildning) möjligheter att erbjuda tillräckligt flexibla ”paket” av utbildningar avseende såväl form, innehåll som syfte.
En provokativ författare, Dale Stephens, höll ett anförande med utgångspunkt i sina egna erfarenheter från lärande inom och utanför lärosätens väggar. Han riktade skarp kritik mot sakernas tillstånd i skolinstitutionerna.
I sin bok ”Hacking your education” och i sitt tal utvecklade han ett koncept om ”unschooling”. Unschooling bygger på tanken att skolsystemet är alltför stelbent och inte verkar för att tillvarata studenternas egen kapacitet och vilja att vara nyfikna, och heller inte tillåter kreativitet, individualitet och självständigt tänkande: ”thinking within the system means adapting to a system – schools don’t create an independent individual”. Stephens fann detta vara paradoxalt eftersom det är just den typen studenter – kreativa och motiverade – som universiteten säger sig vilja ha.
Företeelsen unschooling skulle istället innebära att studenter gör aktiva val för att organisera och ta kontrollen över sitt lärande, oavsett detta sker utom eller inom lärosätets väggar. Unschooling innebär ett slags ”avprogrammering” där lärandet kan ske decentraliserat från de traditionella studiesystemens struktur- och sorteringstänkande.
Konferenscentret i PortoStephens menade att unschooling redan idag är ett växande fenomen där ”open sharing”, OER, TED-talks, fria läromedel tillgängliga on-line, engagemang i ” community projects and campaigns” mm gör att människor idag har stora möjligheter att lära sig utanför de traditionella institutionerna.
Traditionella universitetsexamina är iofs fortfarande en signal om att studenten har klarat av studier och förmått prestera ett examensarbete, men samtidigt är många yrken sådana att de inte kräver en akademisk kompetens, utan helt andra kompetenser. Det växer även fram nya organisationer (oftast online) som kan validera och meritera kunskaper, och därmed fungera som signal om den lärandes kompetens. Stephens menade att “unschooling is the future, everyone will have an education like this in ten years time [—] students will choose when, where and how they want to learn”.
Stephens var tämligen radikal, men flera andra deltagare nosade i samma marker. Framför allt verkade konsensus finnas om att den digitala kommunikationstekniken förändrar hur vi ska arbeta med utbildning och att vi måste överge den måhända outtalade men bland lärare väletablerade idén att lärande främst pågår inom de egna utbildningsinstitutionerna. Att skolan så att säga har monopol på lärandet. Lärande pågår hela livet och i alla sammanhang – problemet är hur utbildningsinstitutionerna har förmått anpassa sig till detta faktum?
Att digital kommunikationsteknik påverkar hur vi bedriver utbildning diskuterades även utifrån andra aspekter. Från EUs håll (kommissionär Guyla Hegyi) syntes framtida orosmoln eftersom alltför få utbildade sig till ingenjörer och tekniker inom IT. Han gjorde skillnad på ”cool” IT-utbildning, med fokus på användning och nöje och ”boring” IT-utbildning. Det var till det senare vi behövde rekrytera studenter.
Syftet med utbildning ska enligt EU vara ”training for employability”, ”to get jobs!”, ”equipping people with right skills for the jobs today and tomorrow”. Arbetsmarknaden skulle även förbättras genom att studenterna lär sig vara mer flexibla och lär sig mer om säkerhet på arbetsplatserna – “flexicurity” – det skulle förbättra kvaliteten på arbetsmarknad och -platser.
Flera invändningar finns mot detta – det vore naivt att tro att vi skulle kunna utbilda idag för jobb imorgon. Om vi för tio år sedan hade utbildat studenter för en arbetsmarknad så som vi då trodde den skulle se ut skulle vi ha hamnat snett. Vi ska förvisso lära ut teknisk förmåga, men även förmåga att gå utöver dessa kunskaper. Vi behöver tillämpa en kritisk pedagogik där vi lär studenter utveckla sitt självständiga kritiska tänkande. Vi ska heller inte vara så snabba med att skylla på skolsystemet när det är andra politiska system som felat. Det är heller inte givet att det är en negativ erfarenhet att hoppa av en utbildning för den som väljer att avbryta sina studier. Samtidigt är studenter som misslyckas/underkänns inte något som är nödvändigt för utbildningssystemet. Kanske är inte ens betyg viktiga?
Men hur ska man kunna veta vad folk kan om det inte finns betyg, examensdiplom, ett universitet i bakgrunden som garanterar att kunskapen studenten fått med sig är giltig?
Bob Fryer (professor, Campaign for learning) noterade att det är en modern tanke att det är universiteten som avgör vilken kunskap som är giltig. Under lång tid före universitetens tillkomst har kunskap validerats genom praxis, och i den digitala tidsåldern kan det måhända vara så att andra sätt att avgöra kunskapers giltighet blir mer relevanta igen.
Vid sidan av dessa övergripande diskussioner ventilerades förstås även mer praktiska frågor. Flera workshops lade fokus på särskilda programvaror och appar för undervisning i olika sammanhang. Vid forskningsseminarierna presenterades också intressanta modeller och resultat från olika studier. Ett viktigt samlande budskap från dessa kan vara att dagens studenter ofta har en hög teknikmognad, men det är inte det att de (generellt sett) kan hantera och har tillgång till flera tekniska artefakter som ska vara den primära utgångspunkten för oss när vi bedriver utbildning.
I olika undersökningar har det visat sig att studenterna sällan anger att det viktigaste för deras lärande är att få arbeta med IT (t.ex. anses ofta samarbete med andra deltagare i utbildningen som viktigare). Studenters förväntningar på sina utbildningar är vidare driven av realism. De förväntar sig inte att deras lärare ska vara spjutspetsar inom de senaste programvarorna eller ens att alla system ska vara toppmoderna. Som lärare ska man alltså inte känna sig stressad av att man inte kan allt om den senaste tekniken. (”No matter what you as a teacher do, learners will be in front of, a step ahead of you”).
En rekommendation är istället att ”Mix it up!”, studenter kan föredra att vissa kurskomponenter finns tillgängliga online, men inte nödvändigtvis att allt lärande ska ske online.
* * *
Avslutningsvis kan nämnas att av de seminarier som jag bevistade så handlade det för åhörarna mest provokativa om Open Educational Resources (OER) och en liten till synes simpel grafisk modell. Presentationen utgick från den sk ”didaktiska/pedagogiska triangeln” och handlade om hur denna modells relationer mellan lärare, student och kunskapsinnehåll kan ritas om pga den digitala utvecklingen och tillgången till OER. Det var uppenbart provocerande för flera i lokalen när saken drogs till sin spets.
Resonemanget gick ut på att om de vid universiteten lokalt studerande i ett första steg kunde använda vilka lärresurser/innehåll som helst, blir nästa steg även att studenter inte nödvändigtvis måste finnas lokalt, universitetet kan undervisa och examinera vilka studenter som helst och som finns var som helst. Det betyder även att i förlängningen så behöver inte heller lärarna finnas lokalt vid universitetet – det kan vara vilka lärare som helst som producerar OER och tillhandahåller kursmtrl (de kan finnas vid andra lärosäten eller vara fria ”konsulter” etc.). I förlängningen skulle universitetets primärt lokalt förankrade uppgift kunna vara att validera kunskaper och utfärda examina, ev mot avgifter.
Och den slutsatsen var en rejäl krutdurk i lokalen. Uppfriskande.