Tvådagars-symposiet “Collaborative learning through mobile applications” ägde rum den 12-13 oktober vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Det var forskargruppen bakom akronymen HEEL (Higher education and e-learning) som bjudit in ett antal inom området tongivande forskare för att tala om sina respektive projekt och dela med sig av sina tankar om mobila applikationer och kollaborativt lärande. Några anteckningar följer här nedan.
En intressant fråga som väcktes under symposiet rörde de förmodade fördelar som nya lärandeformer kan leda till, och hur då metoder för att träna och etablera ett innovativt förhållningssätt till sådana nya tekniker och metoder kan införlivas i utbildningsverksamhet. ”How to sustain innovative practices?”
Problemet handlade om att inom t ex näringsliv så finns en klar uppfattning om vad kärnverksamheten är, och att det där är enklare att peka på vilka värden ny teknik eller nya metoder tillför verksamheten. Men i utbildningssektorn är det otydligt vad kärnan är, vilken ”the main business” är, ”what [is] the core idea of the educational systems”?
Nya tekniker kan då snarast uppfattas som ”disruptive”/störande för ordningen. Kanske krävs ett slags ”layered adoption” – de nya innovationerna/teknik/metoder behöver anammas inte bara av lärare, och av de lärande, utan även av personer på nivåer som ägnar sig åt policies och regelverk etc.
Någon talare lyfte fram att utbildning är att betrakta som den enskilt viktigaste utjämnande faktorn i samhället (och lite oroväckande en ”[m]aintainer of society as it is meant to be” (sic!)). Det kan diskuteras huruvida det är ett väl förenklat synsätt men i linje med detta skulle den nya mobila tekniken utgöra ”opportunities for new ways of learning, ones better aligned to a supercomplex world”.
Redan 2013 passerade antalet mobilabonnemang numerären av jordens befolkning. Symposiet betonade att lärande inte bara ska förstås som kunskap och färdigheter, utan som ”human qualities, a disposition” och att tekniken eg. inte är intressant för teknikens egen skull, utan att fler mobiler innebär fler möjligheter till kollaborativa aktiviteter.
En fråga som lyftes var dock vad vi menar med kollaborativt lärande. Vi behöver definiera vad begreppet står för. Kan vi t ex kollaborera med en bok, eller måste det vara två personer som kollaborerar, räcker det med två, kanske är tre, eller flera, nödvändigt? Vad med begreppet dialog?
Kanske går det att finna fruktbara relationer till perspektivet/ramverken inom ”online community of inquiry” för mobilt lärande. (Diverse ”frameworks” tycktes för övrigt vara populära att använda som powerpointbilder av föreläsarna – ett antal förskräckliga bilder visades med en mängd tårtbitar, cirklar och pilar hit och dit).
Flera exempel gavs på aktiviteter där mobilteknik och aktivt lärande kombinerats. Intressant var t ex projekt inom språkutbildning där utplacerade sensorer/beacons gav särskild information till mobiler när de var i närheten (en kombination av språkundervisning och ”treasure-maps”).
Symposiet underströk även lärares ämneskunskaper. Det är lätt att glömma att oavsett teknik och metoder så är det fortsatt avgörande för att lärande ska nå bra resultat att de som planerar och leder lärandet behöver kunna sin sak.
En annan aspekt var diskussionen om ”blended learning” som koncept. Här fanns röster som pekade på konceptets måhända missvisande hänvisning till två åtskilda former av lärande – ansikte mot ansikte respektive digitalt virtuella lärandemiljöer som ska kombineras. Blended learning tenderar vara just en blandning med vissa moment eller aktiviteter i en digital miljö och andra som består av traditionell undervisning ansikte mot ansikte (med en eventuell påhängd streaming eller liknande).
Det som blended istället borde vara, menade panelen (och helt i linje med symposiets betoning av användandet av smartphones och portabla tekniker) virtuella aktiviteter med digital teknik såsom mobiler i klassrummet som används aktivt ansikte mot ansikte.
Frågor om “learning analytics”, dvs den datainsamling som digitala aktiviteter möjliggör och hur sådan data kan användas för att analysera lärande hos individer på detaljnivå ventilerades också. Dels framhölls möjligheterna att genom kvantifieringen få information som kan vara behjälplig vid själv-reglering, själv-instruering för det egna lärandet, dels ge lärare instrument för att följa upp lärandet. Diskussionen visade också att datainsamlingens etiska dimensioner behöver problematiseras. Frågan om vem som äger insamlad data visar på kritiska maktrelationer, vem hanterar insamlad data, kan den säljas vidare etc. I praktiken kanske den insamlade datan inte har så särskilt stor effekt för individens lärande, möjligen kan den ha betydelse för självbilden. (Exempelvis när min skattning av hur mycket tid jag lägger på att läsa en bok rubbas av faktiska siffror över tiden jag lagt ner på detta). (Dvs ett slags kognitiv dissonans).
En övergripande rubrik för frågeställningar kunde även etableras som “mobility practices” där även andra vetenskapliga ämnesområden har beröringspunkter (hur man navigerar när man åker skidor, cyklar, med mobil etc…)
En intressant fråga rörde också komparativa studier. Där ansåg några av de inbjudna talarna att det inte gick att göra, eller inte skulle vara särdeles intressant, eftersom de smarta mobilerna ”förändrade allt i grunden” och innebär ett ”helt nytt paradigm”. Det framstår som en problematisk hållning. Det är givetvis möjligt att bryta ut olika elementa ur lärandeprocessen som kan jämföras i förhållande till olika tekniker, metoder, kontexter och beteenden eller måluppfyllelser. Frågan är snarare om det är försvarbart sett ur vad som är rimligt ur ett perspektiv om forskningsdesign (eller om det är önskvärt), men att bara avfärda jämförande studier kändes mindre seriöst.